Först och främst måste jag be om ursäkt för att jag inte har skrivit här på en vecka nu. Men det finns en anledning till det. Många av er vet det redan, men det finns nog också många som inte vet - jag är hemma i Sverige.

För vissa kanske det kommer som en överraskning, medan det för många andra inte alls är det. I lördags kom alla känslor om att åka hem tillbaka. Mycket på grund av att värdfamiljens cykel blev stulen när jag lånade den, och min värdmamma var inte glad och tyckte att det var mitt fel. Att ännu en negativ sak slog till gjorde att bägaren rann över. Efter många tankar över hur jag skulle göra, bestämde jag mig på måndagen för att åka hem. Jag bokade en flygbiljett då och åkte hem dagen efter, på tisdagen. Min värdmamma förstod verkligen varför jag ville åka hem efter allt som jag hade gått igenom, men hon tyckte också att det var väldigt tråkigt. Efter att hon fick höra vad som hade hänt med min första familj så sa hon att hon skulle anmäla både värdfamiljen och min counselor till Au Pair in America.

Jag känner absolut inte att det är misslyckade att jag åkte hem. Tvärtom känner jag att jag lärt mig så mycket och utvecklats så mycket på dessa fem månader att det bara var en seger att få komma hem och inte behöva må dåligt längre. Jag kände mig helt enkelt klar med att jobba som au pair. Det är svårt för någon som inte har varit au pair att förstå hur det är att jobba och bo på samma ställe. Att vara au pair innebär ett ständigt tänkande - "kan jag göra det här..", "kan jag äta det här..", "kan jag säga det här.." etc. Att dessutom ha blivit totalt lurad av människor man brytt sig om är inte så lätt. Hade jag dock kommit till min andra familj från första början så hade allt säkert varit jättebra, för det verkade vara en väldigt bra familj! Men samtidigt så skulle jag inte vilja ha Boston ogjort då jag har lärt mig så mycket, sett så mycket och lärt känna en himla massa fina vänner där. Jag älskade verkligen fritiden i USA, med att lära känna så många fina människor och att få se USA. Men att bo på sin arbetsplats och arbeta som au pair var jag helt enkelt klar med.

I tisdags skjutsade två svenska tjejer mig till flygplatsen i San Francisco, och två mellanlandningar och 20 timmars resande senare så stod jag med fötterna på svensk mark. Det första jag såg när jag kom in på Arlanda var Starbucks och genast tänkte jag (som man alltid gjorde i USA) att en himla massa människor såg svenska ut, och sedan kom jag ju på att jag var i Sverige. Haha. Det känns i alla fall väldigt konstigt att komma hem till Sverige efter att ha varit borta i så många månader. Allt är nästan likadant som när jag lämnade landet i somras, men samtidigt är det ju inte samma Natalie som kommer tillbaka.

Först trodde jag att det här med tidsskillnaden skulle bli lätt, men det visar sig vara svårare än jag trodde. Första natten vaknade jag först mitt i natten och var pigg, men sedan somnade jag om och sov sammanlagt 13 timmar. I natt sov jag en timme och sedan vaknade jag och var klarvaken. Så jag satt uppe hela natten. Då tänkte jag att det var lika bra att vara vaken hela dagen också för att komma in i tidszonen. Men vid 9-tiden började jag bli trött för då var det ju natt i California, och då tänkte jag att jag bara skulle vila lite. Men då somnade jag och vaknade inte förrän vid 16-tiden. Det är så sjukt, jag var helt borta. Jag hoppas att det blir bättre natten som kommer, men jag antar att det kommer bli ungefär likadant som föregående natt. När jag åkte i somras och kom till USA så blev det bara värre och värre, och det var nog värst typ fjärde dagen och efter ungefär nästan en vecka kändes det bra.

Jag är i alla fall oerhört glad att jag valde att åka som au pair. För även om jag har haft många motgångar så har jag också haft en himla bra tid i USA på många sätt. Vad jag ska göra nu när jag är hemma i Sverige igen har jag ingen aning om. Till att börja med ska jag bara ta det lugnt och "landa". Dessutom ska jag ta tag i att göra min scrapbook med alla mina bilder från USA. Sedan är det väl dags att söka jobb och fundera ut vad jag vill läsa vidare till.

Kanske skriver jag något mer här.. Hur det är att ha kommit tillbaka till Sverige och vad som händer här. Men jag vill i alla fall tacka alla som har läst bloggen och följt min resa. Många av er vet jag vilka ni är, men ni har varit mer än 150 människor som har läst varje dag så många av er har jag ingen aning om vilka ni är. Kul är det i alla fall att ni har läst om mitt äventyr!