Såhär gick min visum-intervju till:

Jag gick som sagt upp tidigt för att gå ner och äta hotellfrukost när den öppnade. Efter det checkade jag ut från hotellet, men jag lämnade kvar min väska på hotellet så jag skulle slippa bära runt på den. Sedan gick jag bort till ambassaden, vilket tog ungefär 20 minuter. Så 07.55 var jag framme utanför ambassaden och fick ställa mig i kö för att få komma in. Vi var ganska många som stod i kö, men det tog ändå inte så lång tid innan jag fick komma in. En man vinkade fram en person i taget för att titta så att man hade med sig alla papper, och sedan fick man gå in i en liten byggnad där det var en säkerhetskontroll. Eftersom han bara släppte in en person åt gången i den där byggnaden så tog det lite tid. Men sedan skickade de ut en annan person till kön som gjorde en "pre-clearance" och tittade så att alla hade med sig sina papper, så på så sätt gick det helt plötsligt mycket snabbare. Till slut var det min tur att få gå in och då tittade han som stod där på mitt pass och dubbelkollade på sin lista att jag hade bokat en tid. Sedan fick jag lämna ifrån mig min telefon och gå igenom en sådan där säkerhetskontroll som finns på flygplatser. När jag skulle ta mina saker och gå mot den stora byggnaden så säger en av personerna i rummet något till mig. Men han pratade så tyst och otydligt så jag hörde inte vad han sa, förutom ordet "lift". Jag nickade och sa "okay" och tänkte att det var konstigt att han sa "lift" eftersom det är brittisk engelska. Men jag tänkte att han menade väl att jag ska ta en hiss när jag kommer in i den stora byggnaden. Men när jag kom in där så kom jag rakt in i det rummet jag skulle till så jag behövde inte alls ta någon hiss, haha, jag undrar vad han egentligen menade.

När jag kom in i den stora byggnaden så fick jag för första och sista gången höra någon som pratade svenska under mitt ambassad-besök. Han frågade mig om jag var där för visum också gav han mig en nummerlapp. Jag fick nummer 00 och när jag satte mig så var det nummer 99, så jag hann bara sätta mig ner så var det mitt nummer. Då fick jag gå fram till en lucka och lämna mina papper till en kvinna. Jag fick tillbaka mitt Placement Letter, bekräftelsen på att jag hade bokat tid och "nonimmigrant visa checklist" (jag förstår inte riktigt varför man skulle ha med checklistan, för hon kollade inte ens på papperna). Sedan fick jag gå och sätta mig igen och vänta. Jag hade tänkt mig ett ganska stort rum med högt i tak och något lite mer "storslaget" (det är ju ändå USA vi pratar om), men rummet var ganska litet med stolar som stod i tre rader framför en tv med amerikanska nyheter. Mer och mer människor kom in i rummet och till slut fanns det inte några sittplatser kvar så många fick stå. Trots att vi var så många som satt där och väntade så hände inget. Svårt att uppskatta hur länge jag fick sitta där eftersom jag inte hade någon klocka att titta på, men till slut så började dem ropa ut namn i högtalarna. Och efter en stund så ropade en kvinna: "Natalie Strömberg window F" (det verkade inte som att de gick i någon turordning för jag blev uppropad före många som verkade ha suttit länge). Jag fick lämna fingeravtryck, och sedan frågade en väldigt trevlig kvinna mig några saker såsom hur många barn jag skulle ta hand om, hur gamla dem var, om jag skulle ta hand om dem själv eller om mamman var hemmafru och om jag hade pratat med barnen på telefon. Sedan sa hon att det är väldigt gulliga åldrar och att jag skulle få mitt visum inom en vecka. Till sist gav hon tillbaka några av mina papper och sa att jag måste ta med mig DS-2019 när jag åker in i USA. Jag fick också några papper med information av henne, sedan sa hon: "I hope you will have a great year in Massachusetts" och efter det var det klart.

När jag var klar där var klockan bara 09.10, även om jag trodde att klockan var mycket mer. Så därför fick jag ju en till heldag i Stockholm, jag som trodde att det där skulle ta många timmar och därför bokat ett sent tåg hem. Därför så hann jag ju med lite mer shopping, haha, kanske inte så bra. Jag har börjat få lite panik inför packningen, så jag borde nog skriva en packlista snart. Det var förresten så synd om en man och kvinna som stod bakom mig i kön till ambassaden. Jag har varit så orolig för att jag skulle glömma att ta med något papper till ambassaden, så innan jag åkte till Stockholm kollade jag igenom mina papper väldigt många gånger. Och när det här paret gick fram till luckan och skulle ge sina papper så hörde jag att dem hade glömt något. Dessutom bodde dem inte i Stockholm. Fy vad hemskt, det var min mardröm!

Jag hade tyvärr inte med mig systemkameran till Stockholm, men här är några bilder från min kompaktkamera: