..att jag ska flytta till California! Jag tackade ja till en familj där igårkväll, och jag är så glad. Jag kommer ta hand om två tjejer på 4 och 7 år, och bo i Menlo Park som ligger bredvid Stanford University och är 45 minuter från San Francisco.

Igårkväll var jag, Johanna och Kajsa till Marshalls och jag köpte en resväska. Sedan när vi kom hem till Johanna flyttade jag över alla mina saker till den från hennes väska. Och oj vad mycket lättare det är att packa bra när man faktiskt har tid på sig och inte behöver kasta ner sakerna.

Sedan imorse kom Tove till Johanna och hämtade upp mig. Så nu är jag hemma hos Tove i Wellesley. Jag har fått en himla massa mail av min counselor idag. Hon verkar verkligen ha tagit tag i det här med familjerna nu (förmodligen för att en annan counselor har sagt åt henne). Men det hade ju varit bättre om hon hade gjort det redan förra veckan. Men bättre sent än aldrig antar jag! Jag har fått mail om familjer som finns i Michigan, Colorado och flera i New Jersey. Så jag har sagt att jag är intresserad av att veta mer om alla, så förhoppningsvis händer det något snart. Dessutom fick jag veta att familjen i Virginia inte var intresserad av att prata, och jag fick mer information om California-familjen.

Jag var och träffade familjen i Lexington igår. De var en jättetrevlig familj och barnen var väldigt väluppfostrade. Jag var väldigt nära på att tacka ja. Men så har jag tänkt och tänkt och tänkt.. Och jag kom fram till att jag inte mår tillräckligt bra för att först flytta till en familj i sex veckor, och sedan flytta till ännu en familj efter det. Det känns bara för jobbigt att behöva börja om på nytt två gånger. Så jag valde att tacka nej till dem.

Och eftersom min counselor inte gör något så var jag bara ett klick ifrån att boka en flygbiljett till ett flyg som lämnar Boston imorgonkväll. Men så ringde jag min counselor och skulle berätta det, och då fick hon helt plötsligt lite eld i baken. Då kunde hon helt plötsligt maila andra counselors och försöka hitta en familj till mig. Så hon hittade en i Virginia och en i California som skulle kunna passa mig. Så nu har hon sagt att jag är intresserade av dem, så förhoppningsvis hör dom av sig! Snälla håll tummarna för mig.

Jag kan inte stanna längre här hos Johanna, men som tur är så är Tove så snäll att jag kan komma till henne i några dagar. Så hon kommer och hämtar upp mig imorgon. Så jag blir i alla fall kvar till helgen. Nu är det bara att hoppas på att något händer under de här dagarna.

Jag uppdaterar er om läget när möjlighet finns.

Nu sitter jag på Panera Bread i Needham. Jag tog en promenad hit för lite frukost i form av en bagel med cream cheese + yoghurt, jordgubbar och müsli. Väldigt gott!

Att vara au pair är verkligen en känslomässig berg-och-dalbana. Och att vara au pair och vara i rematch är ännu värre. Ena sekunden vill jag bara ge upp och åka hem, medans jag nästa sekund verkligen vill försöka hitta en familj och stanna här. Igår fick jag ett erbjudande av en counselor i Lexington (ligger norr om där jag bor just nu). Det finns en familj där som behöver en au pair till mitten av januari. Så jag skulle kunna jobba för dem i 7 veckor, och under tiden leta efter en familj som jag kan komma till efter det. Det låter ju helt otroligt lite att vara hos en familj i 7 veckor, men samtidigt så är det tydligen väldigt svårt att hitta en familj såhär nära jul. Den familjen verkar i alla fall vara jättegullig och de verkar vara väldigt hjälpsamma. Och den counselorn som är i det området verkar också väldigt hjälpsam. Jag pratade med familjen på telefon igår, och då bestämde vi att jag ska komma och äta frukost på söndag hemma hos dem. Dem äter tydligen alltid pannkakor av något slag eller våfflor på söndagar, och på söndag är det svenska pannkakor som står på tur. Så värdpappan sa att han kände pressen nu när jag skulle äta med dem om dem verkligen smakar som riktiga svenska pannkakor. Haha. Dem verkar verkligen ha humor.

Ikväll ska jag äta middag med en familj i Brookline. Jag vet inte riktigt vad jag känner för den familjen. Jag får väl se hur det känns efter att jag har varit där ikväll. Det stora minuset är väl att jag aldrig skulle köra bil, utan jag skulle behöva ta tunnelbanan överallt.

I helgen var jag, Johanna och Theresa upp i Prudential Center där man kan se ut över Boston. Det var verkligen värt att åka upp dit! Här är två bilder:

Tack så jättemycket till alla som hör av sig och bryr sig ♥

Jag bor fortfarande här hos Johanna, där jag har det himla bra! Jag har sagt nej till några familjer nu som inte har känts 100% rätt. Det är dock en himla massa press från alla counselors att bara välja en familj för att få stanna i landet. Men om jag ska komma till en ny familj så vill jag verkligen att det ska kännas rätt. Så jag tänker vänta och se om det kommer någon som känns som en familj som skulle passa mig, och om det inte gör det så åker jag hem. Självklart vill jag vara kvar här eftersom jag hade ställt in mig på att vara här i ett år, men samtidigt så har jag mått så dåligt i så många veckor nu att jag inte har så mycket energi kvar.

Så nu om dagarna hänger jag med Johanna och hennes söta 8-månaders bebisar. Väldigt härligt. Nu ska vi snart gå ut på en promenad med dem, och sedan ikväll ska jag och Johanna ta en promenad till Newton Centre och äta lite middag. Mycket mer än så är det nog inte som händer, jag sitter mest bara och väntar på domen om jag ska åka hem eller inte. Jag tittade förresten på vad en flygbiljett hem till Sverige kostar, och de flesta ligger på 1000-2000 dollar. Helt sjukt dyrt. Men det fanns några datum när det kostar ungefär 500 dollar också. Så om jag åker hem så är det väl bäst att försöka hitta en sådan billig biljett.

Och just det.. Den värdmamman som jag träffade för lunch i söndags skulle tyvärr fortsätta leta efter en annan au pair. Så himla synd för det var en jättebra familj. Men hon träffade mig ju verkligen på sämsta tänkbara tidpunkt då jag tio minuter innan hade blivit utkastad ur huset. Men det är ingen mening att gå och tänka på hur det skulle ha varit om vi hade träffats på en annan tidpunkt. Det är väl bara att gå vidare.

Saker och ting blir ju inte lättare heller av att jag får höra hur svårt det är att hitta en familj såhär nära jul. På vissa counselors så låter det som att det är hopplöst..

Jag vill inte oroa er, men jag blev utkastad ur huset imorse. Som tur är så har jag en himla fin granne, Johanna, som har väldigt snälla värdföräldrar som låter mig sova här i några dagar.

När jag fick veta att jag skulle ut ur huset så tänkte jag att jag skulle åka hem på en gång. Men sedan åt jag lunch med en värdmamma som var så himla trevlig, så då fick jag lite hopp. Men just nu vet jag inte vad som kommer hända. Jag kanske är hemma i Sverige igen redan nästa helg. Jag vet inte ens om jag har någon energi för att vara kvar i det här landet. Jag är så fruktansvärt less.. Men vi får väl se vad som händer.

Jag har tyvärr inte skrivit här på några dagar nu.. Jag lever i alla fall! I fredags blev det middag i Natick med Johanna och Kajsa och sedan gick vi på premiären av Breaking Dawn. Idag har jag spenderat hela dagen i Boston med österrikiskorna Johanna och Theresa - himla bra dag.

Bild från idag:



Just nu mår jag så fruktansvärt dåligt. Mina nuvarande värdföräldrar beter sig bara värre och värre mot mig. Idag fick jag ett sms av min värdmamma där hon skrev på ett "fint" sätt att de vill ha ut mig ur huset. Det gjorde hon även fast min counselor har sagt till dem att jag måste få bo kvar där i två veckor, och det har bara gått 4 dagar. Jag vill bara härifrån NUUUU! Många gånger tänker jag bara att jag vill packa mina väskor och åka till Logan Airport och sätta mig på ett flygplan hem till lilla landet lagom. Men det som stoppar mig är att jag inte vet vad jag ska göra nära jag kommer hem. Jag trodde ju att jag skulle vara borta i ett år, så jag har ingen plan.. Jag är less på att bli behandlad såhär. Jag vill bara gå och lägga mig och vakna upp och upptäcka att allt var en mardröm. Jag pratar just nu med flera familjer, men jag vet inte vad jag ska tänka om dem. Dessutom känns det som att jag har väldigt mycket press på mig att bara välja någon. Men jag vill komma till en familj som känns som den rätta. Det jobbigaste är just nu att jag kommer ha väldigt svårt att lita på andra värdföräldrar efter att mina nuvarande ändrade sina personligheter över en natt.

Imorgon ska jag i alla fall prata på telefon/Skype med några familjer och dessutom träffa en värdmamma och äta lunch.

Resväskorna är sedan igårkväll på plats i mitt rum. Frågan är bara var de ska resa? Och när borde jag börja packa?

Först och främst: förlåt för att jag inte har svarat på alla kommentarer! Men ni ska veta att det betyder otroligt mycket när ni skriver en liten rad här, på Facebook eller i ett mail. Tack för allt stöd ♥



Idag har varit och är en tung dag. Jag tänker konstant så jag blir alldeles snurrig av alla tankar. Just nu är jag som "avdomnad" i huvudet, jag vet inte längre vad jag ska tänka. Ska jag ställa in mig på att komma hem? Vad ska jag göra om jag kommer tillbaka till Sverige? Ska jag ställa in mig på att komma till en ny familj? Vad vill jag komma till för familj? Vad ska jag prioritera hos den nya familjen? Ååååh, jag blir galen! Dessutom bor jag i ett hus där jag inte längre känner mig välkommen.

Jag skickade ett mail till familjen i Florida igår eftermiddag om att jag kunde prata idag, men jag fick inget svar på det. Sedan skickade jag ett till idag på eftermiddagen, men jag har inte fått något svar på det heller. Så jag vet inte vad som händer där. De skrev ju trots allt att de var "very excited" att prata med mig. Idag hörde i alla fall en till familj av sig. Det var en ensamstående mamma med en 13-årig pojke utanför New York. Men jag skrev tillbaka på en gång och sa att jag inte var den rätta au pairen för den familjen. Jag kom inte hit för att ta hand om en 13-åring. Sedan hörde en annan familj av sig som bor i Winchester, norr om Boston. De har en flicka på 4 år och en pojke på 6 år, men mer än så vet jag inte. Jag ska förmodligen träffa den värdmamman på söndag och äta lunch med henne. Tydligen så gick jag officiellt in i rematch på tisdagen så jag har bara varit i rematch i två dagar, så det känns ju lovande att det redan har hört av sig tre familjer.

Igår gick jag ut och gick med Johanna i regnet på kvällen. Sedan när jag hade värmts upp igen av en varm dusch så kom Mikaela och hämtade mig och vi åkte till Panera Bread. Vi insåg då att den enda dagen som finns kvar att vi kan träffas på om jag åker härifrån är på tisdag, för hon kommer vara bortrest - det kändes verkligen så påtagligt då att jag verkligen kommer lämna alla fina vänner här.

Idag fick jag ett mail av en familj som bor i Florida som var väldigt intresserade av att prata med mig. Familjen verkar vara jättebra! De har tre pojkar - tvillingar på 16 månader och en på tre och ett halvt år. Det skulle vara mycket jobb, men den äldsta pojken går på preschool måndag-fredag 8.30-2.30 varje dag så det skulle bara vara 2,5 timme varje dag som jag hade alla tre. Jag vet inte riktigt var i Florida som familjen bor, det står bara South Florida. Men jag vet i alla fall att det är tio minuter till stranden och en timme till Miami. Förhoppningsvis ska vi prata på Skype imorgon.

Jag pratade dessutom med min counselor alldeles nyss och hon sa att hon hade pratat med fem familjer som verkade intresserade av att kontakta mig. Hon sa återigen att jag absolut inte ska oroa mig för att inte hitta en familj.

Jag har precis pratat med hon som är counselor i området bredvid här. Hon har en familj som bor i Canton, MA som har en 8 månaders bebis och en 5-åring. Det är en jättebra familj, men hon tyckte inte att det skulle vara en bra situation för mig för då jag skulle aldrig få köra bil. Därför skulle jag vara fast i huset både när jag jobbade och på min fritid. Men sedan hade hon en ny familj. En familj som bor i Brookline, MA (väldigt nära Boston) som har två pojkar - en på 2 år och en på 6 år. Det var samma sak där att man inte skulle köra bil, men familjen bor alldeles bredvid tunnelbanan. Så hon hade gett den familjen mina kontaktuppgifter, så vi får väl se om dem ringer.

Hon sa i alla fall att: "You don't have to worry at all, you will definitely find a new family." Det känns ju väldigt skönt att höra. Idag har jag och minstingen haft en jättebra dag! Vi har spenderat den med att leka hemma hos Johanna med hennes 8 månaders-tvillingar. Tvillingarna och min lilla tjej är alldeles fascinerade av varandra. Jag tror att jag slutar 4.30 idag så det är bara två timmar kvar tills dess. Efter det ska jag gå ut på en lång promenad med Johanna, och senare ikväll kommer Mikaela och hämtar upp mig. Det blir kanske fika på Starbucks eller något.

Hösten i New England är väldigt fin. Såhär såg det ut på gatan bredvid där jag bor förra veckan.

Jag kan ju inte direkt påstå att jag mår superbra just nu. Stämningen här hemma i huset är hemsk. Det känns som att mina värdföräldrar knappt vill prata med mig och de beter sig på många sätt inte som att dem är 30 år gamla. Det som känns bra är att om två veckor så behöver jag inte vara här längre, för då är jag förhoppningsvis påväg till en ny familj.

Jag flydde ut ur huset ikväll efter en väldigt hemsk jobbdag. Jag tog en lång promenad till Kajsa där jag umgicks med henne och hennes värdbarn när hon jobbade. Jag klarar verkligen inte av att vara här hemma just nu, för det känns som att dem inte vill ha mig här. Men som jag och Kajsa sa ikväll, det finns ju så mycket värre saker än det som jag går igenom nu. Det gäller att tänka positivt. Jag antar att jag borde börja packa ner mina saker också så att jag är redo att flytta härifrån, så jag får nog fråga mina värdföräldrar imorgon om de kan ta ner mina resväskor från vinden.

Min counselor ringde mig ikväll, och hon håller ju just nu på att leta efter en värdfamilj som kan passa mig. Och hon lät väldigt positiv över att jag kommer hitta en ny familj.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite hur läget ligger till för mig.

Ända sedan min första arbetsdag i min värdfamilj så har jag inte haft en bra relation med mitt 5-åriga värdbarn. Hon har från dag ett inte accepterat mig. Hon är varje dag fruktansvärt elak mot mig (det är svårt att förklara hur hon beter sig, men hon beter sig definitivt inte som att hon är fem år gammal). Och när hon inte är elak så lyssnar hon i stort sett aldrig på mig utan ignorerar mig bara. Det låter helt sjukt att en 5-årig flicka kan få en att må så dåligt som jag gör varje dag jag är med henne, men det är så det är. Jag är en person som inte ger upp i första taget så jag har stått ut och trott att en dag så kanske hon ändrar sitt beteende. Men de senaste veckorna så är det många andra omständigheter som har gjort att bägaren har runnit över.

Jag vill inte må såhär i åtta månader till, så jag har nu tagit beslutet att gå in i rematch. Rematch innebär att jag har två veckor på mig (man kan få längre tid på sig om man anses vara en bra au pair och om man har någonstans att bo) att hitta en ny värdfamilj. En av de som jag har pratat med från Au Pair in America är väldigt positiv över att jag kommer hitta en ny familj - jag är svensk, har bra bilerfarenhet, bra barnerfarenhet, jag är kvalificerad att ta hand om barn under två år och jag har en bra anledning till att gå in i rematch.

Idag var min counselor här och vi pratade igenom situationen. Sedan pratade hon även med min värdmamma och efter det satte hon mig i rematch. Så nu är det bara att vänta på att någon familj ringer och är intresserad.

Så om några veckor kan jag antingen vara i en ny familj eller så är jag tillbaka i Sverige. Jag har fullt ut accepterat att jag kan behöva åka hem till Sverige igen. Jag vill såklart absolut inte det, men om det skulle hända så skulle jag inte alls känna att det är ett misslyckande. Jag har redan fått se så mycket av USA och jag har växt otroligt mycket som person, så jag skulle ändå vara glad över de här fyra månaderna som jag har spenderat här. Men självklart håller jag alla tummar och tår för att jag hittar en familj som passar mig någonstans i USA.