JAG HAR FÅTT MINA FLYGTIDER! YEY!

Jag trodde att man inte fick tiderna förrän en vecka innan, men när jag loggade in på min sida så fanns dem där. Det blir ett byte i Tyskland och jag kommer fram ganska sent till New York (vilket betyder att jag säkert kommer vara sjukt trött eftersom det är mitt i natten i Sverige). Jag trodde att jag skulle flyga tidigt på morgonen, men det blir mitt på dagen istället. Det blir i alla fall att åka bil hemifrån på natten/morgonen till Arlanda (det tar väl ungefär 3-4 timmar att åka dit).

Man kunde skicka ett mail för att få veta om det är andra som flyger samtidigt, så det ska jag göra nu. Håll tummarna för mig att jag inte behöver flyga själv från Sverige!



Nu förstår jag verkligen att det här händer på riktigt - jag ska faktiskt flytta till andra sidan jorden!

Idag har min värdmamma bokat mitt tåg från Stamford till Boston. Jag kommer att ha en 3 timmar och 16 minuter lång tågresa innan jag till sist får möta min värdfamilj på torsdagskvällen.

Igår var jag och växlade svenska kronor till amerikanska dollar. Jag fick till största delen en massa 20 dollars-sedlar, men även 5 dollars-sedlar och 10 dollars-sedlar. Det är faktiskt lite häftigt att hålla i dem (jag tycker dock att det känns lite som leksakspengar, typ monopolpengar). Det är väl bäst att jag börjar vänja mig vid dem eftersom jag ska använda dem i ett år framåt.



Nu ska jag fortsätta med "Au Pair Online Training".

Som jag skrev igår så var jag orolig för att det har blivit något fel med datumet på mitt visum, men nu har jag fått klarhet över hur det ska vara.

Efter att ha pratat med SI och fått ett besked och sedan mailat med amerikanska ambassaden och fått ett annat besked så blev den här förmiddagen väldigt förvirrande. Men efter att ha pratat med SI en gång till så får jag lita på att det dem säger är rätt. Man ska tydligen inte bry sig om vad som står på visumet och på DS-2019. Eftersom när man kommer in i USA så får man en stämpel i passet och från det datumet börjar visumet att gälla och sedan har man 13 månader innan man måste lämna landet. Så enligt SI så har det ingen betydelse vad det står för expiration date på visumet och vad man har för datum på DS-2019. Nu får jag bara lita på att det stämmer och sluta vara orolig över att något ska gå fel.

Nu ska jag gå ut och njuta av solen, som för tillfället bjuder på 27 grader i skuggan! Låter ju inte så tokigt tycker jag.

Igår var jag och hämtade ut mitt pass med visumet i! Gick ju väldigt snabbt tycker jag. Men jag tycker att det är konstigt att det står "Expiration date: 05AUG2012" på visumet. Det borde ju snarare stå "18JUL2012" eller "18AUG2012". Ni som har fått ert visum, vad står det på det? Jag ringde i alla fall till SI idag, men han jag pratade med visste inte så han skulle be sin kollega ringa upp. Men ingen ringde, och till slut var jag tvungen att åka iväg så han ringde säkert då. Jag får ta och ringa dit imorgon igen och kolla, jag hoppas verkligen att det inte har blivit något fel!


Idag har jag hunnit med att göra ganska många saker. Jag har bland annat köpt klart presenterna till värdfamiljen. Det blev ganska många presenter så de kommer nog ta upp en hel del plats i väskan, men det är ju så kul att ge bort. Nu väntar jag bara på att en av presenterna ska komma med posten nästa vecka. När den har kommit så ska jag ta kort på sakerna och lägga upp här så får ni se vad jag ska ge familjen.

Jag fick förresten mail av min värdpappa idag. Han frågade vad jag tycker om för mat för dem ska köpa hem saker så att jag ska trivas och känna mig hemma. Åh, dem är så omtänksamma!

Idag är det bara 3 veckor kvar tills jag är i USA! G A L E T.

Jag kom på att jag faktiskt inte har berättat så mycket om min värdfamilj. Jag vet inte vad som är okej för dem att jag berättar, så jag tänkte bara berätta lite kort om dem.

Min värdfamilj består av en mamma och pappa som båda arbetar utanför hemmet. Mina värdbarn är en flicka på 4 år som fyller 5 strax efter att jag har kommit dit, en pojke som precis har fyllt 3 år och en liten flicka som fyllde 1 år i februari och som alltså kommer vara 17 månader när jag kommer dit.

Det som jag tycker är så himla bra med min familj är att dem verkligen ser mig som en familjemedlem. Dem vill hellre att jag ska spendera tid med dem än att jag till exempel går till mitt rum på en gång när jag har jobbat klart. Och dem är så otroligt måna om att jag ska få det bra, och dem verkar verkligen längta tills jag kommer. Jag blir så glad varje gång jag får ett mail av dem, och jag längtar bara mer och mer tills jag får träffa dem.

Min värdfamilj har inte haft någon Au Pair förut, så jag är deras första. Vilket säkert har både för- och nackdelar, men jag ser det som något positivt. Istället har dem en amerikansk nanny just nu, som förmodligen kommer att vara med mig min första vecka. En högtid som är väldigt stor för familjen är jul, och det är väldigt kul eftersom jag verkligen ser fram emot att fira en amerikansk jul! Vi ska förmodligen åka till North Carolina över jul till min värdmammas föräldrar. En annan högtid som jag ser fram emot att vara med och fira är thanksgiving. Och då ska jag kanske åka med familjen till Pennsylvania!

När jag pratade med mina värdföräldrar första gången så frågade jag vad för slags rum Au Pairen skulle få. Då sa dem att Au Pairen skulle få välja mellan ett lite mindre rum där man hade sitt egna badrum eller ett större rum där man fick dela badrum med barnen. Men min värdmamma sa att hon hellre skulle ta det rummet med ett eget badrum, och det höll jag verkligen med om. Och häromdagen berättade dem att dem höll på att fixa i ordning det mindre rummet till mig. Jag kommer inte att ha en egen bil. Men däremot så har familjen två bilar (en automat och en manuell, vilket är kanon så jag inte kommer glömma hur man växlar), en minivan som jag kommer ha när jag tar hand om barnen och en mindre bil som jag får låna på fritiden. Dessutom så är tunnelbanesystemet i Boston väldigt bra, och det ligger en station inte så långt ifrån huset.

Jag tror inte heller att jag har berättat om hur mitt schema kommer se ut. Jag kommer att i stort sett alltid ha kvällar och helger lediga. Istället kommer jag att jobba mina 45 timmar på dagarna på vardagarna. Jag kommer börja vid 7.30am och sluta vid 4.30pm måndag-fredag. Jag tycker att det är ett stort plus att göra alla timmar på dagarna och sedan få kvällar och helger lediga. Familjen har inga speciella "house rules" och jag kommer heller inte ha någon "curfew". Men dem vill att jag, precis som hemma, ska höra av mig om jag blir ute senare än planerat så dem inte behöver oroa sig.

Även om jag förstår det bättre nu än för någon vecka sedan, så är det svårt att förstå att jag faktiskt snart åker. Och om bara tre veckor och tre dagar så får jag äntligen träffa min värdfamilj. I'm so excited!

Här är några bilder från när satt på Nybrokajen i Stockholm i veckan. Jag kom att tänka på en sak när jag satt där med utsikt över bland annat Gröna Lund - att jag skulle vilja besöka ett stort nöjesfält när jag är i USA. Det finns ju så sjukt stora där med alla möjliga karuseller. Jag skulle nog behöva ha med någon som tvingade mig att åka berg-och-dalbanor som jag har varit rädd för sedan så många år tillbaka, haha. Det enda sättet att övervinna rädslan är ju att åka antar jag!

Såhär gick min visum-intervju till:

Jag gick som sagt upp tidigt för att gå ner och äta hotellfrukost när den öppnade. Efter det checkade jag ut från hotellet, men jag lämnade kvar min väska på hotellet så jag skulle slippa bära runt på den. Sedan gick jag bort till ambassaden, vilket tog ungefär 20 minuter. Så 07.55 var jag framme utanför ambassaden och fick ställa mig i kö för att få komma in. Vi var ganska många som stod i kö, men det tog ändå inte så lång tid innan jag fick komma in. En man vinkade fram en person i taget för att titta så att man hade med sig alla papper, och sedan fick man gå in i en liten byggnad där det var en säkerhetskontroll. Eftersom han bara släppte in en person åt gången i den där byggnaden så tog det lite tid. Men sedan skickade de ut en annan person till kön som gjorde en "pre-clearance" och tittade så att alla hade med sig sina papper, så på så sätt gick det helt plötsligt mycket snabbare. Till slut var det min tur att få gå in och då tittade han som stod där på mitt pass och dubbelkollade på sin lista att jag hade bokat en tid. Sedan fick jag lämna ifrån mig min telefon och gå igenom en sådan där säkerhetskontroll som finns på flygplatser. När jag skulle ta mina saker och gå mot den stora byggnaden så säger en av personerna i rummet något till mig. Men han pratade så tyst och otydligt så jag hörde inte vad han sa, förutom ordet "lift". Jag nickade och sa "okay" och tänkte att det var konstigt att han sa "lift" eftersom det är brittisk engelska. Men jag tänkte att han menade väl att jag ska ta en hiss när jag kommer in i den stora byggnaden. Men när jag kom in där så kom jag rakt in i det rummet jag skulle till så jag behövde inte alls ta någon hiss, haha, jag undrar vad han egentligen menade.

När jag kom in i den stora byggnaden så fick jag för första och sista gången höra någon som pratade svenska under mitt ambassad-besök. Han frågade mig om jag var där för visum också gav han mig en nummerlapp. Jag fick nummer 00 och när jag satte mig så var det nummer 99, så jag hann bara sätta mig ner så var det mitt nummer. Då fick jag gå fram till en lucka och lämna mina papper till en kvinna. Jag fick tillbaka mitt Placement Letter, bekräftelsen på att jag hade bokat tid och "nonimmigrant visa checklist" (jag förstår inte riktigt varför man skulle ha med checklistan, för hon kollade inte ens på papperna). Sedan fick jag gå och sätta mig igen och vänta. Jag hade tänkt mig ett ganska stort rum med högt i tak och något lite mer "storslaget" (det är ju ändå USA vi pratar om), men rummet var ganska litet med stolar som stod i tre rader framför en tv med amerikanska nyheter. Mer och mer människor kom in i rummet och till slut fanns det inte några sittplatser kvar så många fick stå. Trots att vi var så många som satt där och väntade så hände inget. Svårt att uppskatta hur länge jag fick sitta där eftersom jag inte hade någon klocka att titta på, men till slut så började dem ropa ut namn i högtalarna. Och efter en stund så ropade en kvinna: "Natalie Strömberg window F" (det verkade inte som att de gick i någon turordning för jag blev uppropad före många som verkade ha suttit länge). Jag fick lämna fingeravtryck, och sedan frågade en väldigt trevlig kvinna mig några saker såsom hur många barn jag skulle ta hand om, hur gamla dem var, om jag skulle ta hand om dem själv eller om mamman var hemmafru och om jag hade pratat med barnen på telefon. Sedan sa hon att det är väldigt gulliga åldrar och att jag skulle få mitt visum inom en vecka. Till sist gav hon tillbaka några av mina papper och sa att jag måste ta med mig DS-2019 när jag åker in i USA. Jag fick också några papper med information av henne, sedan sa hon: "I hope you will have a great year in Massachusetts" och efter det var det klart.

När jag var klar där var klockan bara 09.10, även om jag trodde att klockan var mycket mer. Så därför fick jag ju en till heldag i Stockholm, jag som trodde att det där skulle ta många timmar och därför bokat ett sent tåg hem. Därför så hann jag ju med lite mer shopping, haha, kanske inte så bra. Jag har börjat få lite panik inför packningen, så jag borde nog skriva en packlista snart. Det var förresten så synd om en man och kvinna som stod bakom mig i kön till ambassaden. Jag har varit så orolig för att jag skulle glömma att ta med något papper till ambassaden, så innan jag åkte till Stockholm kollade jag igenom mina papper väldigt många gånger. Och när det här paret gick fram till luckan och skulle ge sina papper så hörde jag att dem hade glömt något. Dessutom bodde dem inte i Stockholm. Fy vad hemskt, det var min mardröm!

Jag hade tyvärr inte med mig systemkameran till Stockholm, men här är några bilder från min kompaktkamera:

Nu sitter jag äntligen på tåget och är påväg hem. Jag blev klar på ambassaden redan kl. 09.10 så det har varit en lång dag i Stockholm. Ångrar lite att jag bokade ett så sent tåg hem, men samtidigt så har jag ju verkligen haft tid på mig och har inte behövt stressa. Besöket på ambassaden gick i alla fall väldigt bra! Mitt visum blev beviljat och kommer hem till mig inom en vecka. YAY! Jag skriver om besöket på ambassaden imorgon.

Jag sitter på hotellrummet nu, och eftersom jag har med mig iPaden så tänkte jag att jag kunde skriva lite här.

Det känns som att jag har hunnit med ganska mycket idag. Jag har bland annat varit och trängts med alla turister i Gamla Stan (det kändes verkligen inte som att jag var i Sverige eftersom alla pratade något annat språk än svenska) där jag köpte en Sverige-fotbollströja till min värdpojke. Jag har också hittat en sak som jag tror att jag ska gå och köpa imorgon till mina värdföräldrar. Dessutom så har jag hunnit med lite shopping till mig själv (jag som inte skulle shoppa något innan jag åker så att jag ska lyckas packa ner det jag redan har).

Jag hade hört att det kanske skulle bli regn här idag, men hela dagen har det varit soligt och jättevarmt. Efter att jag hade suttit i solen vid vattnet på eftermiddagen så gick jag in i några butiker ett tag. Och när jag kommer ut från Gallerian på Hamngatan efter att ha varit inne väldigt länge, med tron att det var jättefint väder ut, så kommer jag ut och får se världens storm. Det spöregnade, åskade, blixtrade och blåste - men efter att jag panikköpte ett paraply och efter att det hade slutat åska och blixtra så tog jag mig tillbaka till hotellet i spöregnet. Jag köpte med mig lite mat, och efter att jag hade ätit så sken solen igen. Så då bestämde jag mig för att ta en promenad bort till ambassaden för att se så jag hittar imorgon och hur lång tid det tar att gå dit. När jag skulle gå tillbaka till hotellet igen så började det såklart att regna jättemycket igen och jag hade inte tagit med mig paraplyet, lagomt less jag blev då! Men jag tog mig i alla fall tillbaka till hotellet, dyngsur igen.

Jag känner mig väldigt trött nu efter allt gående idag, så det blir nog inte en så sen kväll. Dessutom måste jag ju upp tidigt imorgon för att hinna äta frukost och gå bort till ambassaden. Jag hoppas att allt går vägen med visumet imorgon och att jag inte behöver sitta och vänta allt för länge på ambassaden!

Om ungefär en halvtimme ska jag åka till tågstationen och hoppa på tåget mot Stockholm. Jag kommer ner dit vid halv 12 så då har jag hela dagen på mig att gå runt och kika. Och imorgon så är det ju såklart dags för ambassad-besöket!

Väldigt mycket på min checklista har nu blivit gjort, och allt inför besöket på ambassaden är klart! Imorgon åker jag ner till Stockholm och på onsdag är det dags för ambassaden. Efter det kan jag checka av ännu en sak på listan.

Såhär ser listan ut nu:



IDAG ÄR DET 4 VECKOR KVAR!

Jag kan inte förstå att det idag bara är en månad tills jag sitter på ett flygplan till USA. Och på måndag är det prick 4 veckor kvar. Helt galet! Jag kom nyss hem från jobbet, vilket betyder att jag nu har jobbat min sista dag på Brothers & Sisters. Det känns konstigt att jag inte ska dit något mer efter att ha jobbat där i 3 år. Men det känns också väldigt bra eftersom jag nu ska börja på ett nytt kapitel i mitt liv!

Jag har precis kommit hem efter att ha varit iväg och skickat ett brev till min värdfamilj. Ett av mina värdbarn fyller 3 år snart så jag skickade ett födelsedagskort till honom och ett annat kort till dem allihopa. Hoppas det hinner komma fram i tid!

Nu ikväll har jag betalat flyget och den utökade försäkringen (min studentpresent från mamma och pappa, tack så otroligt mycket ♥). Man skulle betala det så snart som möjligt, så då tänkte jag att det var lika bra att ta tag i det. Man betalar ju båda i Euro, och den är som tur lite lägre än vanligt nu. Om den hade stått i den vanliga kursen hade jag behövt betala nästan 500 kronor mer. Så det var ju bra att jag betalade nu i fall att den kommer gå upp!

Med Au Pair in America får vi Au Pairer försäkringen gratis. Men om man vill kan man betala 300 Euro och få en utökad försäkring, en bättre försäkring helt enkelt. Så den tog jag eftersom jag vill vara så bra försäkrad som man kan vara.


Nu kan jag checka av några till saker på min lista:
[X]Betala 300 Euro för flyget
[X] Betala 350 Euro för utökad försäkring
[X] Köpa adapter

Jag fick en adapter i studentpresent av Emelie vilket var kanon! Jag har sett och hört att andra har köpt två adaptrar eller en sladd med flera uttag på så att man kan använda flera saker samtidigt. Så nu funderar jag över om jag ska köpa en till adapter eller om jag ska köpa en sådan där sladd. Hur har ni andra gjort? Någon som har något tips?

Jag fick ju som sagt underbara studentpresenter, och på bilden ovanför ser ni en annan present jag fick. Det är ett halsband och ett armband i silver med en liten bricka. På brickan står det Pencez de moy, som är franska och betyder "Tänk på mig". Men istället är tanken att jag ska tänka att det står "Tänk på oss" och tänka på alla mina nära och kära hemma i Sverige när jag är i USA. Åh så himla fint!

Här har det varit tyst i ett par dagar, men det har varit fullt upp med bland annat studentfirande. Det har varit ett par himla bra dagar med firande och med tropisk värme. Jag fick helt underbara studentpresenter, tack så jättemycket till alla! Jag fick bland annat två reseböcker från Lonely Planet. En om USA och en om Boston. Den om USA är på över 1200 sidor och den om Boston är på "bara" 300 sidor. Det var verkligen två perfekta presenter. Tur att jag har en massa ledighet innan jag åker så jag kan sätta mig och plöja igenom dem.





Idag sitter förresten Jenny på ett flygplan på väg till USA! Det känns som att det var igår hon sa att det var en månad kvar tills hon skulle åka, så jag antar att tiden fram tills att jag åker kommer gå lika snabbt - 35 dagar kvar för mig idag. Vi kom i kontakt med varandra genom bloggarna och har pratat en himla massa sedan dess (träffades också förra veckan när hon åkte ner till Sundsvall en sväng). Vi trodde ju ett tag att jag skulle hamna alldeles i närheten av henne, men så blev ju tyvärr inte. Men det finns planer på att åka ner till Washington D.C. och hälsa på (måste ju såklart besöka USA:s huvudstad också) när jag väl har kommit över till andra sidan atlanten. Hur som helst, LYCKA TILL NU JENNY!

Jag har glömt bort att visa att jag har köpt resväskor. Det blev två rosa - en stor resväska på 93 liter och en handbagage väska på 35 liter. Båda väskorna har 4 hjul och dessutom TSA-lås som man bör ha när man reser i eller till USA. Den stora resväskan ser väldigt stor ut när man tittar på den, men när man öppnar upp den så känns den inte så stor längre. Jag får faktiskt lite panik när jag tänker på hur jag ska lyckas packa.

Ett tips till er andra som ska köpa resväskor, klicka in på Bagatoo. Där har dem satt ned priset väldigt mycket på just den här väskserien.



Nu ska jag gå bort till min vän Annas studentmottagning, och sedan ska jag iväg och fixa inför min egen som är imorgon.

Häromdagen skickade jag ett mail till min värdmamma och berättade att jag hade fått en tid på ambassaden också skickade jag med två av mina studentbilder. Och idag fick jag ett så fint mail tillbaka. Åh! I can't wait to meet them. Jag insåg förut att nästa lördag är det bara är 1 månad kvar tills jag åker, det är inte långt kvar ju.

I mailet skrev hon att dem hade kollat upp hur det blir med försäkringen på deras bilar när jag ska köra. Och det verkar som att jag inte behöver ta ett amerikanskt körkort. Men det skulle faktiskt inte göra mig något att ta ett körkort där, kul att ha ju! Försäkringsbolaget behövde i alla fall mitt driving record från Sverige, men vi har väl inte något sådant?! Får väl be om ett utdrag ur polisregistret istället antar jag.

Hur som helst så längtar jag otroligt mycket till juli!

Idag kan jag checka av några till saker på listan efter att ha varit på banken.

[X] Gå till banken och betala visumet - 980 kronor (få ett originalkvitto att ta med på ambassaden)
[X] Ordna ett kontoutdrag

Jag tänkte att jag skulle skriva en sammanfattning om mina 14 matchningar och om min matchningsprocess. Jag tror inte att jag har skrivit om hur det gick med alla, och ibland framkom det nog inte riktigt hur jag tänkte angående familjerna. Blir förmodligen ett superlångt inlägg - here we go!

Match #1
Bara 5 dagar efter att jag blivit godkänd hos Au Pair in America fick jag min första matchning. Familjen bodde i Plano, TX en förort till Dallas. Familjen hade en pojke på 5 år, flicka på 2 år och en pojke på 9 månader. Jag kände genast att det här inte var den rätta familjen för mig och skickade därför på en gång ett mail där jag berättade det. Såhär i efterhand kan jag känna att det hade varit bra att prata med familjen ändå bara för att få mer erfarenhet tills nästa familj.

Match #2
Bara 4 dagar efter att jag hade tackat nej till familjen i Texas så fick jag en ny matchning. Den här gången en familj som bodde i Medway, MA strax utanför Boston. Familjen bestod av en flicka på 2,5 år, pojke på cirka 1 år och de skulle få en bebis i juli. Jag fick till en början en så otroligt bra känsla om den här familjen. Men när jag pratade med mamman och pappan på telefon så kändes allt väldigt stressat och jag fick inte chans att ställa några frågor. Dessutom kändes det inte rätt för mig med tre barn under 2,5 år där ett av barnen skulle vara nyfödd. Men på grund av att föräldrarna var så trevliga så kändes det jättesvårt att säga nej till familjen. Dessutom var jag så rädd för att det inte skulle komma någon fler familj om jag sa nej (jag fick ju till slut 12 matchningar till, tänk om jag vetat att jag skulle få det då!). Efter mycket velande tackade jag till sist nej, utan att få ett svar av familjen. Egentligen hade jag inte behövt vela så mycket angående den här familjen eftersom de helst ville ha en Au Pair i maj, och då hade jag inte kunnat komma.

Efter att jag hade tackat nej till familjen utanför Boston så blev jag väldigt otålig. Från början hade jag ställt in mig på att det skulle ta lång tid innan min första matchning dök upp, men eftersom jag fick två matchningar så fort efter varandra så trodde jag på något sätt att en till familj skulle komma lika snabbt. Men när inte det hände så insåg jag att jag behövde ändra inställning till matchningsprocessen för att inte bli galen. Jag slutade att tänka på det så mycket och kollade inte mailen stup i kvarten. De tre veckorna som gick mellan match #2 och match #3 (som kändes som en evighet) så tänkte jag att det inte skulle bli USA för mig. Så jag började fundera på att åka som Au Pair till England eller Australien istället. Men då helt plötsligt fick jag min tredje matchning. Det var precis efter att jag hade fått min tredje matchning som jag valde att ändra mitt tidigaste avresedatum från den 22 augusti till den 5 juli.

Match #3
Den här familjen bodde i Chappaqua, NY en timme från NYC och hade en pojke på 4 år och en pojke på 6 månader (jag skulle bara ta hand om den äldre pojken). Jag fick ingen speciell känsla för den här familjen till en början, men efter att jag hade pratat med mamman och pappan så kändes det annorlunda. Det var väldigt lätt och avslappnat att prata med föräldrarna, och det kändes som att jag hade känt dem länge. Efter att jag hade skypat först med mamman, sedan med pappan, sedan med deras nuvarande svenska Au Pair och till sist en gång med hela familjen så fick jag ett mail där de frågade om jag ville bli deras Au Pair. Även om familjen verkade helt underbar så kändes det inte rätt, jag kunde helt enkelt inte se mig där och jag fick inte känslan att "Åh, i den familjen vill jag bo". Eftersom jag hade tvekat så länge så sa jag till sist nej.

Det var strax innan jag tackade nej till match #3 som min matchningsprocess tog fart på allvar. Jag hade läst att många pratade med två familjer samtidigt så jag hoppades på att jag också skulle få göra det, så jag kunde jämföra lite mer. Men aldrig trodde jag att jag under en period skulle få prata med sex familjer (!) samtidigt (eller var det kanske till och med fler?). Jag tror att det är väldigt ovanligt att man pratar med så många familjer, och det var förmodligen därför som många tyckte att det var spännande att följa min matchningsprocess. Inom loppet av en vecka fick jag sju matchningar, och sedan fortsatte det att komma fler familjer.

Match #4
Den här familjen bestod av en ensamstående mamma och en pojke på 1 år som bodde i Forest Hills, Queens, NY - en del av NYC. Mamman tog sig inte tid på samma sätt som de andra familjerna att prata med mig, även om hon sa att hon var väldigt intresserad av att prata med mig - därför blev hon på något sätt ointressant. Men till sist så pratade jag med henne på telefon. Det kändes inte alls som den rätta familjen för mig och därför sa jag till henne på en gång efter vårt samtal att jag inte var den rätta personen för familjen.

Match #5
Min femte matchning var en familj som bodde i Norwalk, CT en timme från NYC och hade en pojke på 6 år och en pojke på 6 månader. Jag pratade med mamman och pappan på telefon en gång men det kändes helt fel för mig. Det kändes som att föräldrarna sa en sak, men menade något helt annat hela tiden. Så jag sa att jag inte var den rätta personen för deras familj dagen efter vårt samtal.

Match #6
Den här familjen bodde alldeles bredvid match #5 i Rowayton, CT. Familjen bestod av en flicka på 4,5 år och en pojke på 19 månader. Det här kändes som en jättebra familj, och det var så avslappnat att prata med mamman. Både mamman och pappan frågade mig flera gånger om jag verkligen var "a clean and neat person". Jag tyckte det kändes lite konstigt att de frågade det hela tiden, men mamman förklarade med att familjen hade haft stora problem angående det med deras tidigare Au Pair. Jag frågade om jag fick prata med deras nuvarande svenska Au Pair, men det ville inte mamman. Mamman sa något i stil med: "I'm sure she will only say good things about us, but I don't think I want you to speak with her. You have two different personalities and because of that you will have two compleately different excperiences in our family". Det kändes ganska konstigt när hon inte ville att jag skulle prata med henne. Hur som helst så frågade familjen om jag ville bli deras Au Pair, och efter att jag hade funderat ett tag så valde jag att tacka nej.

Match #7
En familj som bodde i Alexandria, VA utanför Washington D.C. som hade en flicka på 4 år och en pojke på 2 år. Jag fick en väldigt bra känsla om den här familjen och efter att jag hade skypat med dem så kändes det jättebra! Sedan bestämde vi oss för att skypa igen och mamman skrev dagen innan: "We would love to Skype with you again tomorrow!". 2 timmar innan vi skulle skypa skrev hon: "We look forward to Skype!". Men 1 timme innan vi skulle skypa skickade hon ett mail där hon skrev att familjen hade valt att matcha med en annan Au Pair. Det kändes irriterande att dem gjorde på det sättet, men samtidigt så fanns det då en annan familj som jag hoppades mycket mer på - match #8.

Match #8
MIN FAMILJ! En familj som bor i Newton, MA utanför Boston som har en flicka som fyller 5 år, pojke som fyller 3 år och en flicka på 1 år (jag ska skriva ett eget inlägg om min värdfamilj någon dag). På en gång när jag läste om den här familjen kändes det så obeskrivligt bra. Efter att jag hade skypat med mamman och pappan så gick jag och tänkte på den här familjen hela tiden och jag visste att det var till den här familjen jag ville komma. Jag var otroligt rädd för att familjen skulle välja någon annan, och det var jobbigt när jag behövde vänta i över en vecka för att skypa med dem igen (då även de två yngsta barnen) eftersom de var i Florida. Mamman och pappan sa till mig att dem tyckte om mig väldigt mycket men att dem blivit rådd av organisationen att prata med två tjejer till eftersom jag var den första de pratade med. Dem skulle höra av sig inom två dagar och jag tänkte att det skulle bli två otroligt jobbiga dagar. Men redan dagen efter skickade dem ett mail och frågade om jag ville bli deras Au Pair. JAG BLEV SÅ GLAD, och kunde inte sluta le. Självklart sa jag ja!

Match #9
En familj som bodde i Chatham, NJ och hade en pojke på 2 år och en flicka som var nyfödd. Saker och ting rann bara ut i sanden med den här familjen. Jag skickade några frågor som jag fick svar på, sedan ställde dem frågor till mig och när jag svarade på det så fick jag aldrig något svar tillbaka. Ändå var familjen kvar på min sida som en intresserad familj. En vecka senare fick jag ett mail av pappan som det inte stod något i, utan det fanns bara en länk till en italiensk sida (?) som inte gick att öppna. När jag hade tackat ja till min familj skickade jag ett mail till den här familjen och berättade det, men jag fick inget svar. Jag vet inte riktigt vad som hände med den här familjen, men jag var inte så intresserad heller.

Match #10
Min tionde matchning var en familj i Leesburg, VA som hade en flicka på nästan 3 år och en pojke på 7 månader. Jag skypade med mamman, pappan och flickan en gång, och strax efter det fick jag ett mail där de frågade om jag ville bli deras Au Pair. Men det kändes inte som den rätta familjen för mig och jag tackade nej. En sak som var lite konstigt med den här familjen var att dem var väldigt inriktade på att berätta om hur området var och inte hur själva familjen var.

Match #11
Den här familjen bodde i Wall Township, NJ och hade en pojke på 5 år, flicka på 3 år och skulle få en bebis i september. När jag läste om den här familjen så fick jag en väldigt känsla. Och när jag sedan pratade med familjen på skype två gånger så kändes det jättebra! Under vår andra skypning så frågade dem om jag ville bli deras Au Pair, och jag frågade då om jag fick fundera tills nästa dag (eftersom jag fortfarande väntade på att match #8 skulle höra av sig). Nu blev det ju så att jag fick min underbara värdfamilj senare samma dag och därför tackade jag nej till den här familjen. Men om jag inte fått min värdfamilj så hade jag definitivt tackat ja till den här familjen.

Match #12
En familj från Annapolis, MD som hade en flicka på 16 år, flicka på 13 år (som inte alltid bodde med familjen), pojke på 10 år och en flicka på 1 år. Familjen hade ett helt stycke i sin essay om hur Au Pairen skulle vara, och mycket av det stämde inte in på mig. Därför skickade jag på en gång ett mail och sa att jag inte var den rätta personen för familjen.

Match #13
Match #13 bodde i Magnolia, MA en bit utanför Boston. Familjen hade en flicka på 2 år och de skulle få en bebis i oktober. Jag skypade med familjen en gång, vilket gick sådär. Det var väldigt lätt att prata med pappan då han var lättsam och skämtsam, medans mamman var väldigt svår att få kontakt med. Jag var inte så intresserad av den här familjen, och jag hann heller inte prata någon fler gång med dem eftersom jag tackade ja till min familj dagen efter att jag hade skypat med den här familjen.

Match #14
Min fjortonde och sista matchning fick jag när jag redan tackat ja till min familj. Den här familjen bodde i Chicago, IL och hade två barn (vet ej vilka åldrar). Jag fick ett mail av mamman där hon skrev att hon tyckte att vi skulle vara en bra match bland annat för att jag har jobbat i butik i många år och hon ägde en klädbutik i Chicago. Men jag svarade på hennes mail på en gång och berättade att jag hade matchat med en familj redan.

Det känns som att det finns ett mönster i mina matchningar, visst? Nästan alla familjer har bott på östkusten, och många väldigt nära NYC. Ibland var det ganska jobbigt att prata med så många familjer samtidigt, eftersom det var svårt att hålla reda på vad jag hade pratat om och med vem (helst när jag inte ens var hemma, utan i Kalmar). Men det var väldigt roligt att få prata med så många familjer (också väldigt kul att få en så stor inblick i hur det kan se ut i amerikanska familjer). Om jag skulle göra om matchningsprocessen så skulle jag inte vilja att det skulle sett ut på något annat sätt. Jag märkte under min matchningsprocess att alla familjer är väldigt olika ute i tid. Vissa sökte bara en månad innan de ville ha en Au Pair, medans vissa sökte fyra månader innan.

NÅGRA DATUM UR MIN MATCHNINGSPROCESS:
23 MARS - Godkänd av Au Pair in America och gick in i matchningsprocessen
28 MARS - Fick min första matchning
5 MAJ - Fick min match med min värdfamilj
23 MAJ - Exakt två månader efter att jag blev godkänd och gick in i matchningsprocessen så tackar jag ja till min värdfamilj
24 MAJ - Fick min fjortonde och sista matchning
25 MAJ - Matchningen med min värdfamilj blev klar!

Under hela den här matchningsprocessen som varade i två månader så lärde jag mig mycket. Det kanske låter konstigt, men det är sant. Idag känns det som väldigt längesedan jag sa nej till match #2 - jag har växt som person sedan dess och tagit många beslut. Även om jag kände mig säker i min engelska förut så känner jag mig mycket mer säker nu efter att under en period ha pratat engelska varje dag och dessutom skrivit i genomsnitt 6 mail per dag på engelska. Det har varit väldigt roligt att få höra av de flesta familjer att de tycker att jag är väldigt bra på engelska, på grund av det har jag också blivit mer säker i engelskan. Dessutom så har jag blivit väldigt duktig på att lyssna på min magkänsla. Att lyssna på magkänslan är något man i vanliga fall inte använder sig av så ofta, men under den här perioden är det de ända jag har kunnat göra.

TIPS TILL ANDRA I MATCHNINGSPROCESSEN:
Om det finns minsta lilla tvekan när man pratar med en familj så säg nej. Man kan lätt tolka det som nervositet, men får man den känslan så är det magkänslan som säger att det är fel. Välj heller inte första bästa familj bara för att "det kanske inte kommer någon mer familj" eller "det kanske inte kommer en bättre familj". Man känner när det är rätt familj helt enkelt. Och till sist, tänk inte för mycket på matchningsprocessen och "Au Pairandet"! Logga inte in på mailen flera gånger i timmen, för då blir man till slut galen. Det händer när man minst anar det.

Häromdagen var jag och tjejerna jag jobbar med och åt på en indisk restaurang. Vi hade som en "avslutningsmiddag" eftersom jag och en till slutar nu i juni. Väldigt trevligt hade vi - en bra avslutning på mina tre år med dem. Jag fick bland annat det här armbandet med berlocker som är på bilden. Varje berlock har en betydelse från de tre åren vi har känt varandra. Tanken är att jag ska ta med armbandet till USA och titta ner på det och tänka på dem. Sedan är tanken att när jag kommer hem till Sverige igen så ska jag köpa till en berlock som ska representera min tid i USA. Så himla fint och personligt!

Mindre kul var det när jag och två av tjejerna skulle gå till bilen från restaurangen.. När vi kom ut så öste regnet ner och det blixtrade och åskade säkert var femtonde sekund. Jag brukar inte bli rädd för sådant, men den här gången blev jag faktiskt det. När vi väl kom till bilen så hade vi i alla fall fått oss ett par goda skratt på vägen. Ännu värre oväder verkar det ha varit i USA den här veckan. Jag hörde att det har varit 200 tornados utspridda över landet de senaste dagarna. Bland annat en eller två i Massachusetts (!), där det annars aldrig brukar bli sådana oväder. Det hade passerat en i Springfield, bara 1 och en halv timme från Newton, och där har minst 4 personer dött. Så hemskt!

Här är några av mina studentbilder, jag lägger upp fler sedan. Synd att bilderna blir i så dålig kvalitet när jag laddar upp de här, det fina ljuset försvinner helt (ni som är vän med mig på Facebook, titta där istället).